Stromseng

Förlossningsberättelse och första dagarna med min underbara son Hugo!

 

Den här dagen är den värsta och den bästa dagen i mitt liv!

 

Det är torsdag den 4 november. Vaknar kl. 04.30 och har molande värkar i mage och rygg. Går på toa men känner att det inte går över. Försöker somna om men det går sådär.

 

Daniels klocka ringer vid 06.00 då är det dags för honom att gå upp. Vi äter frukost som vanligt och han åker till jobbet.

 

Jag lägger mig i soffan och försöker vila men värkarna ger inte med sig. Smsar med Daniel och han frågar om han ska åka hem. Säger att han kan vara kvar ett tag till och att jag hör av mig om det är något. Har vid det här laget börjat klocka mina värkar.


Det ser ut på följande sätt:

09:44:24-09:45:07 första värken jag klockade

09:55:35-09:56:16

10:02:56-10:03:41

10:11:14-10:12:09

10:43:45-10:44:41

10:51:31-10:52:22

Fortsatte klocka till 12:31:07 sen gjorde jag uppehåll. Under den här tiden var ju värkarna ganska så oregelbundna på mellan 5-31 minuter.

Vid 14-tiden smsar Daniel och frågar om han ska åka hem och nu känner jag att jag behöver honom hemma så han sätter sig i bilen och far hem.

Började klocka igen vid 15:57:09 och klockar fram till 16:25:07. Under den här tiden var värkarna till en början på ca 5 minuters mellanrum och mot slutet runt 2-3 minuter emellan.

Ringer in till bb 16:27 och frågar om det är dags att åka in. Hon som svarade sa att eftersom det är första barnet så är det ju mycket möjligt att du får åka hem igen eller får gå en promenad men eftersom du bor på obygden så kan du komma in om du vill med tanke på att det kan vara lite trafik också. Sa att vi fixar lite hemma sen åker vi. Vart väldigt lättad över att få komma till det sjukhuset vi hade valt! Har ju hört om folk som fått åka till andra sjukhus längre bort pga överbeläggning.

 

Sagt och gjort. Daniel plockade i ordning lite mat och tog ut Elviz innan han packade in allt i bilen och jag staplade ner för trappan och ut till bilen. Värkarna gjorde bara ondare och ondare så bilresan var inge vidare med alla ojämnheter som är här och var på vägen.

 

 Vi var inne på sjukhuset vid 18.10 och blir då kopplad till CTG och undersökt. Undersökningen visar att jag är öppen knappt 2cm och att bebis mår bra där inne. Vi åker iväg för att handla lite godis och få i oss lite middag. Fick lite konstiga miner av folk både på Ica och på Mc Donalds när jag gick omkring med mina värkar som inte gjorde lite ont nu.

Åkte tillbaka till sjukhuset efter 1,5 timme och en ny undersökning görs. Jag kollar på CTG-monitorn och säger det är en pojke. Är nu öppen 3cm och blir inskriven på förlossningsavdelningen. Hoppar ganska snabbt in i duschen där jag står i säkert 2 timmar och njuter av det varma vattnet.

21.15 flyttas vi till förlossningsavdelningen där vi får det enda rummet med dusch. Yey! Värkarna har avtagit lite under tiden i duschen både i styrka och kontinuitet men inte kunde jag vila för det.

Kin tar hål på fosterhinnorna för att försöka dra igång det mer och sätter en elektrod på bebis huvud för att få hjärtrytmen där istället.

 

Snart drog det igång igen och fy fan vad ont de gjorde nu. Kör med lustgas och de hjälpte till en början men var inte effektivt så länge. Ställde mig i duschen igen och nu var det svårt att stå genom värkarna. Provade med pilatesbollen i duschen men det var inte bekvämt fick in en gåstol och då kunde jag hänga lite på den. Fortfarande gjorde det helt galet ont och jag öppnade mig inte direkt mycket heller. Vår barnmorska Kin kommer in och säger nu sätter jag akupunkturnålar i fötterna och en i huvudet för att försöka få livmoderhalsen att öppna sig lite mer.

Det hjälpte tyvärr inge vidare de heller. Nu hade narkosläkaren kommit upp på avdelningen. En väldigt stressad människa. Jag upplevde henne som lite otrevlig. Hon undersökte min rygg för att se om hon kunde sätta EDA. Vi har inte helt säkra pga min tatuering. Hon sa att vi kan prova men det finns inga garantier.

 

Kändes lite sådär med tanke på att jag verkligen HATAR kanyler och nålar.

Beslöt mig ändå för att försöka ta EDAn. Fick lokalbedövningen och hon lyckades få in slangen. Yeeeey! Efter ca 10 minuter började det verka och gud vad skönt det var. Magen och ryggen var nu helt bedövade. Fick även verkstimulerande dropp för att det inte skulle stanna av. Jag kunde slappna av igen.

Jag lyckades sova i ca 2 timmar innan jag känner hur det verkligen trycker neråt. Försöker med lite lustgas igen och känner nu hur jag måste kissa. Får hjälp av Annica och Daniel att ta mig ur sängen och få med mig droppet in till toan. Sätter mig och känner hur det trycker extremt. Gnyr att den kommer nu.

 

Tar mig ut från badrummet och kommer halvvägs innan jag måste trycka på lite. Kommer till slut upp i sängen igen och Annica ringer på Kin och säger att det är nog dags nu. Dom fyllde på bedövningen och gjorde en ny undersökning. Öppen 8 cm.

Det trycker på oftare och oftare nu. Den är på väg.

Jag tappar kontrollen att slappna av i benen så dom sätter på benstöd på sängen så jag inte kan spänna ihop benen när värken kommer.

Daniel står bredvid mig hela tiden. Dags att krysta!

Daniel och Annica håller varsitt ben och jag försöker andas och pressa. Går sådär. Gör så galet ont. Efter mycket om och men så visar sig huvudet litegrann. Daniel tittar ner och ser massa hår :) Plopp så kom huvudet ut. Skriket börjar på en gång. Kin säger inte krysta nu utan bara pressa. Nu är HAN ute. Lilla Hugo har kommit till världen.

Känslan är ofattbar. Jag kan verkligen inte förstå att han kommit nu. Tårarna rinner och jag kan inte sluta titta på min älskade son. Daniel klipper navelsträngen. Vi är nu inte längre sammankopplade. Herregud nu är det klart!

Det vi väntat på så länge har äntligen hänt. Vi har blivit 3.

 

Efter ca 10 minuter kommer moderkakan ut. Hel och fin. Livets träd.

Vi låg kvar i vårt rum ett bra tag. Vid 10 kom Sköterskorna Kajsa och Maria. Dom väger och mäter Hugo. 50cm 3740g.

 

Vi får ett rum på lilla enheten. Ett jättemysigt rum och vi är så glada om än dock helt utmattade. Vilar under hela kvällen och halva natten.

En sköterska kommer in och kollar till os under natten. Livmodern har dragit ihop sig bra. Hon kollar Hugos färg med en maskin som man sätter på pannan. Den mäter höga halter av bilirubin (gulsot). Dom tar ett blodprov på honom och det bekräftar vad maskinen visade.

Vi blir flyttade till antenatalavdelningen för behandling i form av ljusterapi.

Han får alltså ligga i en solsäng och får bara vara ur den 45 minuter var 3:e timme för matning, blöjbyte och nya prover.

Han får ligga där tills söndagsnatten då han blir otröstlig. Barnmorskan som är där ringer barnläkaren som säger att jag kan ta upp honom nu och ha honom hos mig.

Äntligen!!!!

 

På måndagen togs nya prover och dom visade att bilirubinet gått upp lite igen men inte så mycket att han måste tillbaka ner i sängen utan vi får besked att vi äntligen får åka hem. Gud så underbart. Jag får energi som inte funnits på flera dagar. Har under vår tid här sovit ca 21 timmar.

 

Vi gör oss i ordning. Packar våra saker och klär på oss.

Vi skulle dock tillbaka på tisdagen för nytt blodprov. Men de var det värt bara vi fick åka hem.

 

Ja så här såg det ut. På onsdagen fick vi ta nytt blodprov igen. Det visade att gulsoten minskat och vi blir nu utskriva helt och hållet från sjukhuset.

Helt underbart!

 ♥♥♥♥♥♥♥♥

Vill avsluta med att säga GRATTIS min älskade Daniel som den 5 november fyllde 30 och blev pappa till världen underbarste lilla Hugo. Din son ville dela sin födelsedag med dig. Som vi sa när vi fick bf-datumet. Och han är pappa upp i dagen.

Jag ÄLSKAR er över allt annat i hela universum. Kan inte tänka mig ett liv utan er ni är det bästa som finns!

Vi har snart varit man och hustru i 5 månader och den 14 januari firar vi 5 år tillsammans. Kan inte förstå att tiden gått så fort men det känns som att det alltid varit vi. Livet med dig är underbart och det kommer bara att bli underbarare.

♥♥♥♥♥♥♥♥