Bebis
Ska nu skriva om mina känslor och tankar kring bebis och hur de här 27 vetande veckorna har varit.
All började kring helgen vecka 8. Jag mådde illa och kände mig nästan lite magsjuk. Som vanligt så funderade jag på om det kunde vara så att det nu hade lyckats bli något där inne. P.g.a oregelbunden mens under flera år så kunde jag ju inte säga exakt vilket datum det skulle börja.
Daniel tyckte att jag skulle testa mig på söndagen men jag ville göra det när jag var själv så det fick bli på måndagen efter att han åkt till jobbet.
Samlade mod och gjorde testet. Väntade på resultatet och hade nog ställt in mig på ytterligare ett negativt test, men icke då. Jag var GRAVID!
Började skaka och glädjetårarna kom sakta över kinderna. Samlade mig något sånär och ringde Daniel som förstod direkt att det var positivt. Jag kunde dock fortfarande inte förstå det och det gör jag nog inte riktigt nu heller trots att jag är i vecka 31.
Efter det samtalet ringde jag till mamma. Sa grattis och hon svarade frågande till vaddå? Jag stammar fram du ska bli mormor och var tvungen att upprepa det jag sagt för att hon skulle ta in det. Hon vart jätteglad och lät även lite chockad. Jag började gråta igen och sa att jag skulle ringa pappa.
Försökte samla mig. Ringde till pappa och sa på samma sätt. Han och Marlene (styvmorsan) har tjatat på oss så länge nu om att de borde vara dags. Dom vart överlyckliga.
Sen var det dags att åka till jobbet. Stängning vasa stod på schemat denna dag. Ringde Millan som jag jobbade med den veckan och hon frågade hur jag mådde. Svarade jättebra! Hon förstod direkt. Hörde att hon började snyfta och skratta i andra änden.
Jag klarar inte av att se eller höra andra människor gråta då börjar jag med, iaf när det gäller glädje och sorgebesked.
Kom fram till jobbet och letade fram numret till Ekerö Barnmorskorna. Ing-Marie svarar. Jag blir lättad. Hon är mamma till Daniels barndomskompis Jonas så henne känner vi även privat.
Hon bokade in oss på inskrivning den 29 mars hos Malin Pärson. Även hon är ett bekant ansikte för Daniel då hon är syster till en av hans gamla skolkompisar.
Kändes som en evighet tills den 29:e. Men tiden bara sprang iväg. Vi kom dit och jag var jättenervös. Visste vad som väntade med diverse blodprov (avskyr sprutor!!!).
Vi satt där och pratade en stund om lite allt möjligt sen var det dags. Kolla järnvärdet var inga problem och inte heller sockret men att ta blodprovet för att få fram blodgrupp och testa olika sjukdomar gick sämre. Malin lyckades inte och vi fick åka ner på provtagningen där det gick fort.
Allt såg bra ut men eftersom vi inte riktigt kunde få fram vilken vecka jag var i så skulle vi få åka på ett tidigt ultraljud. Dom ringde från läkarhuset i Odenplan redan samma dag som vi haft inskrivningen och jag fick en tid dagen efter.
Vi kom dit och fick träffa en trevlig läkare som utförde ultraljudet och där inne fanns en vääääääldigt liten krabat som sprattlade till lite då och då. Han räknade ut med hjälp av måtten att vi var i v.9+5.
Nästa möte var även detta ett ultraljudsbesök. Det var den 28:e maj. Fick träffa en surtant som sa att fostret är för litet och att det går inte och mäta för att det ligger konstigt mm. Vi fick en ny tid den 3:e juni och fick träffa en jättetrevlig läkare igen. Han berättade noga vad han tittade på och visade att allt var som det skulle och att den inte alls var för liten eller något sånt. Vi var nu i v. 19+4.
Dagen efter skulle vi träffa Malin igen. Och även där såg allting bra ut med järnvärde och diverse.
Jätteskönt! Har inte haft några direkta problem under graviditeten förutom lite muskelvärk till och från och nu på senare tid slår tröttheten till.
Den 29:e juni var det dags för ytterligare en träff med Malin och även denna gång såg allt bra ut. Vi pratade lite om förlossningen och vart vi vill föda. Vi kom fram till att KS i Solna skulle passa oss och vi var även där på en informationskväll den 21 juli. Allt kändes bra och vi var nöjda med vårat val.
27:e juli hade vi ett till möte men Malin var då på semester så nu fick vi komma till Ing-Marie. Vi vart jätteglada! Vi pratade och pratade och pratade. Nu hade vi ju gift oss också och Ing-Marie med familj var med på bröllopet så det vart inte bara bebisprat.
Eftersom jag nu har bytt efternamn så var jag tvungen att ta nytt blodprov för blodgruppen. Suck! Som att ett efternamn ändrar blodgruppen?!?! Men det gick bra.
I morgon den 24:e augusti ska vi träffa Malin igen. Jag ska be om ett nytt moderskapsintyg då jag ska skicka in ansökan om havandeskapspenning. Första planeringen var att jag skulle jobba fram till den 1:a oktober men nu har kroppen börjat säga till att jag behöver varva ner lite så nu blir det om allt går igenom jobb fram till den 10:e september och därefter vara hemma och ladda batterierna inför dagen med stort D. Förbereda allt som helst ska vara klart innan dess.
Jahapp det här vart ett låååååång inlägg och det är bara om vad som hänt under graviditetens gång nästan inget om mina tankar så det blir ännu längre nu.
Känslorna under den här perioden har varit lite till och från. När man ligger på kvällen så kommer det massa tankar. Kommer allt gå bra, klarar vi det här, hur kommer det gå med Elviz mm.
Känslorna har hela tiden varit lyckokänslor. Har velat det här så länge nu och det känns som att det är rätt tid trots att vi har massor att göra på huset :P men ingen av oss kan riktigt förstå det än att vi faktiskt ska få en liten bebis och dessutom så snart. Tiden har bara flugit förbi och det känns som att det var typ 1-2 månader sedan vi fick beskedet.
Nu vet jag inte vad mer jag ska skriva får fylla på vart eftersom.
